Idag är egentligen en dag utan riktigt stora fotbollshändelser. Åtminstone såhär långt. Då passar jag på att rikta mig mot Solna och mitt favoritlags spelare. De har bredd på vissa positioner och då kan det leda till att de måste släppa vissa av dem till slut.

AIK:s styrka är sedan flera år välkänd. Det är deras förmåga att släppa in få mål. Det beror till stor del på att de har en så pass samspelt backlinje. Men det senast året har de förstärkt mittbackspositionen med landslagsbacken Daniel Majstorovic. Det innebär att AIK har tre mittbackar med landslagsrutin och de har definitivt flera landskamper var framför sig. På ytterbacksplatserna finns det ett bra alternativ på vardera kanten men bakom det så är det lite tunnare.

På mittfältet ser det likadant ut. Centralt så har de hela sex stycken som visat vad de kan i allsvenskan och ytterligare någon på tillväxt. På kanterna däremot så ser det lite tunnare ut. Martin Mutumba gjorde en svag säsong i år och tappade sin startplats till slut. Nu har de förstärkt lite efter säsongen men under säsongen var det mest ungtuppar som blandade och gav. Men att ha sex tunga allsvenska namn på det centrala mittfältet är svårt för ett lag. Alla vill ha speltid. Och helst ska även talanger som är unga också få chansen att spela några minuter. Ska de då gå före redan etablerade mittfältare. Det blir nästan omöjligt att ha så många bra spelare på en position. Då är det inte konstigt att det börjar ryktas om en flytt för minst en av dem.

Celso Borges är given enligt mig. AIK köpte honom inför säsongen för en stor summa pengar. I början hade han det lite tufft men sedan flyttades han ner från anfallare till mittfältare och ganska snart kom en förändring. Han höjde sitt spel avsevärt. Bredvid honom har flera fått chansen. Ibrahim Moro har verkligen imponerat inte minst i Europa League. Han fick inte chansen att spela direkt men när den kom så tog han den trots sin unga ålder. En till yngling som imponerat så pass att han blev nominerad till årets nykomling på fotbollsgalan är Robin Quaison. Han är mer offensiv än Moro och han fick också prova att spela på en kant i Europa League i slutet av säsongen. Det skötte han också med bravur. Sedan finns ständigt den gamla krigaren Daniel Tjernström. Jag behöver bara säga: "Tjerna" till landslaget. Robert Åhman-Persson hade en bra säsong 2011 och började också med en del speltid 2012. Sedan har han fått sitta på bänken nästan hela hösten. Till sist har vi Helgi Daníelsson. Han har fått mycket speltid och med sin rutin och förmåga att vinna boll var han en viktig pjäs i framförallt Europa League.

Daniel Tjernström, en riktig AIK-legend. (By www.Samlarkungen.se (www.Samlarkungen.se) (CC-BY-3.0)

Nu sitter Daníelsson på ett utgående kontrakt och det verkar som att AIK inte vill förlänga. Jag blev lite förvånad med tanke på hur mycket speltid han fått och sina genomgående jämna och bra prestationer. Jag hade hellre sett att AIK dumpar Robert Åhman-Persson eftersom han inte har tränarens förtroende och han är mer ojämn. Han var också den ända AIK:are som lyckades dra på sig ett rött kort trots att han bara spelade halva säsongen. Visserligen är han yngre än Daníelsson men Daníelssons rutin tycker jag är viktig bredvid killar som Moro och Quaison. Tjernström är sällan i startelvan och ganska sällan inbytt också så han får sällan bidra med sin rutin på matcherna.

Någon måste bort och jag röstar för Åhman-Persson men det är bara att gratulera Öster om de lyckas knyta till sig krigaren Helgi Daníelsson.

//Billy Hammer

Trafikkaos, enorm väntetid på mat och poliser överallt. Det var de sakerna som jag, min bror och mamma var med om innan vi till slut kom in på Sveriges nationalarena, Råsunda, för sista gången. Det var med en hel del vemod som jag och min bror knallade upp för betongtrapporna till Norra stå, också det för sista gången. Det hade dragit iväg på tiden och därmed var de bästa platserna redan tagna. Vi fick nöja oss med att hamna bakom en pelare som skymde en del av utsikten. Det var nu ungefär en timme kvar till huvudakten under denna begravning. AIK skulle nämligen försöka kämpa sig vidare i Europa League och det mot gruppens tuffaste motstånd. Napoli.

Redan innan matchen förstod jag att det här var något unikt. Det bekräftades redan innan avspark. Läktaren gungade och ljudkulissen ökade. När sedan tifot och ”Åh vi é AIK” startade så var stämningen på topp. Nu var en hel arena i extas och när avsparken slogs nere på den sandiga gräsmattan, så slets tifot ner för det skymde hela mellanläktaren som jag och min bror stod på. I början av matchen hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på spelet. Känslan på läktaren var överväldigande. Här stod tusentals människor som gemensamt skrek så högt de kunde för sista gången, i den mest betydelsefulla matchen ett svenskt klubblag spelat på många år. Jag började väl se vad som hände på plan i takt med Napolis 1-0 mål i den 20:e minuten. Det kändes väldigt tungt att få ett mål i baken så pass tidigt mot ett så bra lag. Men en kvart senare fullkomligt kokade arenan om den inte gjort det tidigare. Helgi Danielsson nickade in 1-1 och glädjen jag kände var obeskrivlig. Hela Råsunda andades optimism igen.

"Det var väldigt speciellt att komma hit, fansen gav mig gåshud. De är ett föredöme för alla supportergrupper i världen. Heta men samtidigt mycket skötsamma", sade Cavani efter matchen.

AIK fortsatte kämpa och det räckte länge men till slut ordnade Napolis storstjärna, Edinson Cavani, en straff som han själv förvaltade med matchens sista spark. För mig kändes det som ett stort antiklimax. 1-1 hade betytt fortsatt chans att gå vidare ur gruppen och det hade varit ett perfekt resultat att avsluta Råsundaeran med. Men återigen tappade AIK poäng i slutet när de återigen förtjänat minst 1 poäng.

Stolar började sparkas bort trots information om att arenan måste vara i skick tills på söndagen när det var fritt för fansen att hämta minne. Efter några minuters bitterhet var det dags att fortsätta att hylla Råsunda. Matchen glömdes bort på grund av att det viktigaste återstod. Ge Råsunda det avsked som förtjänades. Efter en tyst minut sjöngs ”Åh vi é AIK” en allra sista gång. Ett antal andra ramsor eskalerade sedan, också dem för sista gången. Det var verkligen mäktigt. Det är ingen överdrift. Nästan alla stod kvar för att hylla den här betongkolossen trots att klockan började närma sig tolvslaget denna råkalla torsdagskväll. Att vara med och bidra var en fantastisk upplevelse.En del grät andra tänkte tillbaka på fina minnen. Jag själv har inte varit på mer än tre AIK-matcher på Råsunda men de är otroliga upplevelser allihop. Mina största minnen från Råsunda kommer från den svenska landslaget. Allra störst är såklart EM-kvalvinsten mot Holland förra året som tog Sverige till EM.

En sista blick av Norra stå.

Vi gick ut och där klättrade folk högt upp lyktstolpar hängande i bara armarna för att rycka ner flaggor. Andra kom med skyltar inifrån arenan. Många ville ha ett minne med sig hem. Ochden här kvällen kommer att ligga kvar i mitt minne ett tag till. Jag kommer att komma ihåg känslorna. På Råsunda har alla känslor upplevts och att de fick göra det en sista gång var magiskt. Råsunda fick precis den avslutning som förtjänades.

//Billy Hammer