Trafikkaos, enorm väntetid på mat och poliser överallt. Det var de sakerna som jag, min bror och mamma var med om innan vi till slut kom in på Sveriges nationalarena, Råsunda, för sista gången. Det var med en hel del vemod som jag och min bror knallade upp för betongtrapporna till Norra stå, också det för sista gången. Det hade dragit iväg på tiden och därmed var de bästa platserna redan tagna. Vi fick nöja oss med att hamna bakom en pelare som skymde en del av utsikten. Det var nu ungefär en timme kvar till huvudakten under denna begravning. AIK skulle nämligen försöka kämpa sig vidare i Europa League och det mot gruppens tuffaste motstånd. Napoli.

Redan innan matchen förstod jag att det här var något unikt. Det bekräftades redan innan avspark. Läktaren gungade och ljudkulissen ökade. När sedan tifot och ”Åh vi é AIK” startade så var stämningen på topp. Nu var en hel arena i extas och när avsparken slogs nere på den sandiga gräsmattan, så slets tifot ner för det skymde hela mellanläktaren som jag och min bror stod på. I början av matchen hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på spelet. Känslan på läktaren var överväldigande. Här stod tusentals människor som gemensamt skrek så högt de kunde för sista gången, i den mest betydelsefulla matchen ett svenskt klubblag spelat på många år. Jag började väl se vad som hände på plan i takt med Napolis 1-0 mål i den 20:e minuten. Det kändes väldigt tungt att få ett mål i baken så pass tidigt mot ett så bra lag. Men en kvart senare fullkomligt kokade arenan om den inte gjort det tidigare. Helgi Danielsson nickade in 1-1 och glädjen jag kände var obeskrivlig. Hela Råsunda andades optimism igen.

AIK fortsatte kämpa och det räckte länge men till slut ordnade Napolis storstjärna, Edinson Cavani, en straff som han själv förvaltade med matchens sista spark. För mig kändes det som ett stort antiklimax. 1-1 hade betytt fortsatt chans att gå vidare ur gruppen och det hade varit ett perfekt resultat att avsluta Råsundaeran med. Men återigen tappade AIK poäng i slutet när de återigen förtjänat minst 1 poäng.

Stolar började sparkas bort trots information om att arenan måste vara i skick tills på söndagen när det var fritt för fansen att hämta minne. Efter några minuters bitterhet var det dags att fortsätta att hylla Råsunda. Matchen glömdes bort på grund av att det viktigaste återstod. Ge Råsunda det avsked som förtjänades. Efter en tyst minut sjöngs ”Åh vi é AIK” en allra sista gång. Ett antal andra ramsor eskalerade sedan, också dem för sista gången. Det var verkligen mäktigt. Det är ingen överdrift. Nästan alla stod kvar för att hylla den här betongkolossen trots att klockan började närma sig tolvslaget denna råkalla torsdagskväll. Att vara med och bidra var en fantastisk upplevelse.En del grät andra tänkte tillbaka på fina minnen. Jag själv har inte varit på mer än tre AIK-matcher på Råsunda men de är otroliga upplevelser allihop. Mina största minnen från Råsunda kommer från den svenska landslaget. Allra störst är såklart EM-kvalvinsten mot Holland förra året som tog Sverige till EM.

Vi gick ut och där klättrade folk högt upp lyktstolpar hängande i bara armarna för att rycka ner flaggor. Andra kom med skyltar inifrån arenan. Många ville ha ett minne med sig hem. Ochden här kvällen kommer att ligga kvar i mitt minne ett tag till. Jag kommer att komma ihåg känslorna. På Råsunda har alla känslor upplevts och att de fick göra det en sista gång var magiskt. Råsunda fick precis den avslutning som förtjänades.

//Billy Hammer

Jag går tredje året på gymnasiet och håller på med mitt projektarbete, alltså den här bloggen. Jag vill bli sportjournalist och för att träna upp mitt skrivande så bestämde jag att ta tillfället i akt och träna när projektarbetet skulle startas. Fotboll är det som jag är mest intresserad av och det som jag ägnar större delen av min fritid åt så därför begränsade jag bloggen till det.

//Billy Hammer